Finns det ytterligare funderingar kring körglädje så här några år senare?

Jag sålde min Miata och har bytt till MGF. Den har inte samma förmåga att få bakhjulen att gå i samma spår som framhjulen genom kurvorna som Mazdan, men att få sitta I bilen och få feedback från ratten är en njutning när jag jämför med hushållets övriga bilar.
Vill jag ha utsikt kan jag åka till Eiffeltornet.

Jag fick möjligheten att provköra en forummedlems "bruks" E46 330 med bättre fjädrar/dämpare/krängare för någon dag sedan. Det var en oväntat trevlig bekantskap, bilen manade till förhöjd hastighet i rondeller och bjöd på den där känslan av kontroll och busighet som är så underhållande. Dessutom finns det kvar en analog känsla som många nyare bilar helt saknar.

Tack för lånet Micke, jag gillar din E46:a

Från min ungdom så är de roligaste, gällande körglädje bilarna Pegga205Gti, Lancia A112abarth.

När pengarna rullade in, så körde jag 328ci e46 med KWCoils, och därefter m5e39.
Effektmässigt kul, men minus är ju drive-by-wire, och känslan att dra med sig vikt.

Nu kör jag ju Rover220Turbo och på papper känns det ju helt rätt. Låg vikt (relativt) 1200kg, lagom effekt 200+ hk. Bra grepp gällande balans/däck. 205/45R16 + 215/40R16.
Men nu är jag livrädd istället när jag kör den, jag har gått o blivit rädd på senare dagar, och vågar egentligen bara gasa på rakt fram.
Ska jag få ut mest av bilen så ska jag göra hjulinställning för stabilare bakvagn, och slänga dit R-däck 195or runtom för bättre kurvgrepp.

Så jag skulle objektivt säga att det är roligast när man kan ligga på gränsen till vad bilen klarar utan att vara nära sin personliga gräns.
Jag hade gärna velat ha en 500hk rwd bil igen, men i ärlighetens namn skulle jag inte kunna köra den idag som jag gjorde förr.

Med det sagt så gillar jag effekt/komfort idag. Tar gärna en Tesla eller m5'a eller liknande, men det är för bruks-vridmomentet idag.